MVC och dagen JVJK tog slut 

Standard

Igår var jag på MVC för min vanliga besiktning. Jag blev vägd (minus nästan ett halvkilo), mätt (SF27) och stucken; HB 115, BS 5.4, BP 111/74 och återigen +1 i ketoner. Min vanliga BM var hemma med VAB och det kändes på nåt sätt befriande att även vårdpersonal behöver göra sånt 😉 Hon jag fick istället var rar och trevlig och säkert väldigt kompetent – hon hittade bebis hjärtslag på första försöket utan att ens känna efter först! Det var som vanligt urhäftigt att få lyssna på ❤ 

Vi pratade lite om att jag får riktigt ont i magen, framförallt när jag på nåt sätt anstränger mig. Hon var inne på att det har med förstoppningen och tarmarnas läge att göra men jag tror inte det är hela sanningen. Det ligger som ett bälte under magen och är ganska otrevligt. Det känns inte som ligamenten och jag tror inte riktigt på sammandragningar heller. Jag får fundera lite, behöver kanske kontakta dem igen. 

Idag när jag vaknade kände jag mig lugn och harmonisk, men den känslan och orken försvann omgående. Det kändes som att gå i sirap till och från dagmamman och det ömmade lite varstans i kroppen. Jag bestämde mig för att ta bilen in för att slippa ansträngningen av att gå – satt och grät hela vägen till jobbet. Jag bara ville inte. På kontoret fick jag inte så mycket gjort och när kollegorna kom in till mitt rum och jag bara grät så skickade de hem mig… 

Tårarna sprutade hela vägen hem, min fina man fick komma och hämta mig vid bilen. Jag orkade inte gå in själv. 

Nu ligger jag i sängen. Vad jag än gör resten av den här dagen ska den inte innehålla nån större rörelse… Jag har slutat gråta tackolov, det krävdes många långa kramar för det. Jag är leden att min käraste är sjuk men är väldigt glad att han är hemma. Jag behövde honom lite extra just nu.

Annonser

2 responses »

  1. Jag hade en liknande dag igår – föris var stängt så jag hade Svante hemma. Han vägrade sova middag först, slocknade efter 1,5 h och då hade jag storgrinat och han bara flinade och slogs. Jag mådde så dåligt då, främst psykiskt, att jag inte kunde vila själv fast jag desperat behövde sova. Kände mig så hjälplös, hade gett vad som helst för att pappan skulle komma hem då! Vidrigt jobbigt när man själv blir som en treåring. Bra att kollegorna såg och fattade, och bra att ni kan hjälpas åt idag även om båda är skruttiga. Bara vetskapen att en inte är ensam gör mycket. Kram & pepp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s