Månadsarkiv: februari 2014

Tack!!! Tankar från BB och min förlossning

Standard

Först och främst – stort tack till alla ni som hört av er! Via bloggen, mailen, sms och Facebook. Ni är fantastiska och jag känner mig oerhört bortskämd ❤

Jag ligger i min säng här på BB och lyssnar på ljuden som min son (!!!) ger ifrån sig när han sover. Amatör som jag är vet jag inte om det är drömljud eller på väg att vakna ljud. Men det ger sig. Och framförallt är det väldigt mysigt! Jag kan inte fatta att jag är gör. Äntligen. Efter all denna tid.

Hur vi hamnade här? Det här blir nog långt, jag vill försöka minnas allt.

Som jag skrev hade jag ju för(?)värkar hela onsdag fm som blandade riktigt smärtsamma med lite lagom ajaj. Från två-nånting tog det en paus och de kom mer sällan.

Lagom till att min fina man kom hem vid sextiden började det igen. Fortfarande inte så tätt, kanske var 8e minut? Men de gjorde alla jävligt ont. Under dagen hade jag kontakt med förlossningen och de sa ju som väntat "två panodil, ta ett bad, vänta". Runt halv elva-ish stoppade min man ner mig i badkaret och visst var det lite lättare men jag tröttnade efter en halvtimma max.

När jag reste mig kom en bit av vad jag antar var slemproppen.

Jag vacklade ut till soffan och hann inte mer än lägga mig innan det kom en värk. Mitt under värken kände jag ett väldigt lustigt "plopp" och vattnet började forsa. Det var längesen jag rörde mig så fort 😀 upp ur vår splitternya soffa och mot toaletten – mitt under en värk!

Mannen ringde koordinatorn som sa "kom". Men jag hade nog inte kunnat gjort nåt annat ändå för nu kom värkarna med 1-2 minuters mellanrum. Satan vad ont det gjorde. Jag kommer ihåg att jag sa till mannen att i den här takten kommer jag hinna ha tjugo värkar i bilen innan vi kommer till östra…

Väl framme vid ganska prick midnatt undrade jag lite hur det skulle gå. Värkarna kom så tätt att jag undrade om jag skulle klara att ta mig till förlossningssalen ens. Det krävde ju att jag behövde gå.

Personalen var fantastisk, mellan dem och mannen så baxades jag in dit jag hörde hemma. Vår hjälp var en gammal räv till BM och en BM-elev plus vid behov någon mer. Jag såg dem ärligt talat inte för från det att jag hamnade på britsen så blundade jag tills klumpen kom ut…

Räven kände efter hur öppen jag var med ungefär samma finkänslighet som om hon ville få mig att rapa upp klumpen. Eleven var mer lätt på handen och gissade först på att jag hade en halv centimeter kvar av tappen. Nähä! Försök igen! Nej nej ok, helt utplånad. Och ur öppen då? Fyra cm? Nähä! Och frågade min gubbe vad han trodde – fyraochenhalv? Fniss. Nej, sju centimeter! Jösses. Sju.

Jag sa till eleven att hon helt enkelt inte känt tillräckligt långt upp 😉 hon fnissade själv och konstaterade att hon skulle våga ta i lite mer med tiden.

Jag är lite oklar på tidsperspektivet men en dr kom och la PCB, dvs bedövade runt livmodertappen. Gör inget mot värkarna men skulle hjälpa vid utdrivningen sen.

Nästa sak var att manövrera mig till en pilatesboll. Jag ville först inte röra mig men räven sa att allt är bättre än där du är just nu.

Det var vidrigt tyckte jag. Värkarbetet. Lustgasen hjälpte inte speciellt mycket – eller så hade det varit ännu värre utan? Jag fick mest en belöning efter varje värk i form av en utmattad fylleyrsel och som någon påpekade, en röst som lät som om jag pratade i en guldfiskskål *fniss*

Jag andades lugnt och djupt genom varje värk och försökte räkna andetagen. Jag insåg att gasen aldrig skulle hinna klicka in om jag hyperventilerade… Jag lyfte bort masken så fort peaken var över och snabbventilerade resten av värken. Om jag hade fortsatt med masken för länge hade jag bara mått dåligt. Personalen verkade förvånade över min kontroll men jag visste inte hur jag annars skulle överleva.

Värkarna gjorde så otroligt ont. Fina mannens fingrar utsattes för det ena mosningsförsöket efter det andra. Mellan värkarna kollapsade jag mot den kant jag var lutad mot och vilade hela kroppen. Jag var så otroligt trött.

De flyttade runt på mig emellanåt men jag brydde mig inte så våldsamt. Jag blundade, andades och lyssnade. Jag klarade inte av att engagera mig i verkligheten tillräckligt mycket för att prata så jag kommunicerade med en tummen upp om de ville ha ett svar från mig och gjorde i övrigt vad jag blev tillsagd.

Till slut kom trycket. Räven sa glatt ”äntligen”, snodde min mask (skitkärring!) och fick upp mig i sängen igen. Att de tog lustgasen handlade fö om att man får dåligt resultat i krystningen om man samtidigt försöker andas bort värken…

In med två till personal. Ingen jag såg. Hade fortfarande knappt öppnat ögonen. Upp med benen, egentligen omedveten om allt utom den BM som stod bredvid och försiktigt tryckte på magen och räven som pratade med mig nånstans ifrån mellan mina ben.

Tryck!!! Kom igen, ta ett andetag och tryck!!

Det var en lustig känsla. Fanns ibland inget att trycka med men tryckte ändå – och jäääklar vad impulsen då kickade in. Höll andan och tryckte så länge det gick, innan jag tog slut och istället råmade som en annan ko i utandningen. Räven var hela tiden optimistisk – inte så många krystningar kvar nu! Bara två kvar! Kom igen, på nästa kommer den! Smärtan var väldigt annorlunda från värkarna, mer brännande, och mycket lättare att hantera.

Jag kände ett ”plopp” och frågade om jag sprack. Ja, men bara lite. Mer än så kändes det alltså inte!

Till slut säger hon tryck! Nej sluta! och det var förvånansvärt lätt att skifta andning till att hyperventilera så krystimpulsen dog. Den manövern gjorde vi om ett par, tre?, värkar innan kvällens/nattens tredje distinkta ”plopp” kom. Dvs klumpen.

Upp på magen kom en skrikande hal liten ål. Eftersom jag hade handen under rumpen på underverket fanns inga tvivel om kön. Sist jag kollade hade inte flickor pungkulor *fniss* Nu hade jag fullt öppna ögon igen, nu var det ju över.

Kvällens fjärde ”plopp” var moderkakan som gjorde sin exit. Det var riktigt häftigt att få se den!

Klumpen fick vila på mitt bröst medans de sydde ihop mig.räcen upprepade att det inte var så mycket att sy, men eftersom det var eleven som sydde så tog det en bra stund. Hon var otroligt lätt på handen och väldigt noggrann, räven hängde över axeln på henne och dubbelkollade allt.

Till sist var allt klart. Klumpen torkades av, vägdes (3290) och mättes (51). Sen fick jag tillbaka världens finaste klump och vi försökte oss på att amma. Höger bröst – jajemän, mums! Vänster bröst – mjaeeeee. Nåja det blir nåt vi får lära oss.

Så småningom flyttades vi till BB och nästa fas tog sin början.

Sammanfattningsvis? Ont som i helvete, ja. Men samtidigt upplever jag det som en ganska enkel och väldigt normal förlossning. Jag är jättenöjd. Alla säger ”oj vad du jobbade bra hemma” och kommenterar att det gick fort, men faktum är att jag inte känner att jag ”jobbade bra” eller onödigt länge hemma. Det bara lixom var.

Klumpen har landat. Fina mannen och jag är föräldrar. Jag är mamma.

Jag.

Han är här nu <3

Standard

Vår lilla klump gjorde sitt inträde i denna värld inatt vid halv fyra. Den korta versionen är att allt gått hur bra som helst och vi mår super!!! Den långa versionen kommer senare…

Han är verkligen sötast i världen vår lille man ❤

20140206-100537.jpg

Händer saker???

Standard

Jag började få sammandragningar imorse vid sju. Snart nog började de komma varje 6-10 minuter. En del är lite lagom ajaj medans andra är AJAJ!

Under eftermiddagen har de avtagit, inte i intensitet men i frekvens. Eller de har kanske pausat bara? Blir iaf knappast nån bebis idag men nu kan jag i alla fall säga att jag vet hur en riktig förvärk känns.

För nog fan känns de 😉

Stort tack!!!!

Standard

Så otroligt glad jag är att ni ville dela med er, både här i bloggen och på mailen. Tack ❤

Det jag framförallt tycker är så häftigt är hur otroligt olika alla varit – även för er som gjort om det flera gånger…

Jag sitter ju som sagt med nedräkning nu. Lyssnar på varje signal i magen – vid varje smärtsam sammandragning (främst i nedre delen av magen) så undrar jag "kommer detta vara startskottet". Men hittills har det gått över varje gång och blivit lugnt efter.

Mitt BF är tolfte februari, så det kan komma imorgon eller om typ tre veckor. Troligare är förstås de där tre veckorna eftersom det är första, men i släkten har bebisar haft en vilja att komma ut lite tidigt. Vi får se.

Min fina man och jag har pratat mycket förlossning. Jag tror jag har kommit över den värsta rädslan – inte för smärta, för det räknar jag med, utan för att spricka. Däremot är jag rädd att jag ska tappa fattningen och få panik.

Men angående smärta: Tack vare mitt kära fragmin så får inte jag ta någon form av ryggbedövning. Det måste gå med lustgas eller någon annan metod t ex Västervik.

Nu är det dock lördag morgon och dax för lite frukost. Tack igen för att ni delade med er!!! I skrivande stund har jag inte hunnit svara på alla, men det kommer.

Ha en fin dag! ❤