Monthly Archives: januari 2014

Spännande diskussion!!

Standard

Min fina man och jag fastnade uppe och nu är klockan inne på nästa dygn utan att jag vilat ett ögonblick.

Vi har nämligen pratat filmer, filmer och ännu flera filmer plus lite tv. Det hela började med ett samtal om District 9 som fanns i tablån och somär en film som får mig att må riktigt dåligt. Jag fullkomligt avskyr när människan släpps fri att visa på den inneboende grymhet och intolerans som vi faktiskt och sorgligt nog är förmögna till. Jag inser att världen inte är rosenskimande och snäll, men jag vill helst inte se eländet. Jag blir så ledsen i magen av det.

Därifrån gled vi vidare över till serier som t ex Robinson som ju påvisar så tydligt att om våra grundläggande behov – tänker på Maslow – hotas, då släpper vi civilisationen helt och beter oss under all kritik. Det intrigeras, baktalas och skadas (om än inte fysiskt). Vi kallar gärna andra för ”vildar” eller ”djur”. Men fy för stenkastning i glashus.

Har ni förresten sett den tredje vågen? Experimentet från typ 60-talet om en skolklass som indoktrineras enligt en nazistisk princip för att visa hur lätt det är att trilla dit med rätt grupptryck och ledning. Säger bara usch.

Härifrån hamnade vi i gamla indianrullar, Gullivers resor, Labyrinten, Schindlers list och Gud vet vad. Gemensamt är underliggande budskap eller politik, alternativt exempel på mänsklig grymhet.

Jag gillar verkligen att diskutera med min käraste, han är så otroligt allmänbildad och har infallsvinklar jag aldrig tänkt på. Vi kan utmana varandra på så många nivåer! Det är inte alltid vi är överens förstås men det gör det hela så mycket roligare 🙂

Nu är jag som resultat lite sleten, men inom ungefär tre minuter planerar jag att sova som ett barn. Åtminstone i ett par timmar – sen lär jag vakna och behöva kissa!

Annonser

Elvis has left the building

Standard

Min sportiga tvådörrars bil har blivit stor och flyttat hemifrån… Det har tagit en stund för mig att släppa tanken på 180 hästars körglädje, men ju rundare jag blivit om magen desto mer har jag insett behovet av en vuxen bil. Den gamla hade funkade i teorin med både barnvagn och vilstol – men den funkade tamigtusan inte med gravidmage! Tre gånger av fyra slog jag huvudet i det låga taket/dörramen vid inträde eftersom jag inte kan böja mig. Äsch.

Så lillbilen har flyttat hemifrån.

Istället har en vuxen combi flyttat in och det är fantastiskt! Jag kommer både in i och ur ur bilen utan smärta, hjälp eller incidenter. Den är dessutom (någorlunda) rolig att köra och trevlig att titta på.

Jag hoppas dock att någon tar väl hand om, och älskar, min fina bil.

Jobba 2.5 veckor till???

Standard

Idag sjukskrev jag mig. Det känns som om jag skolkar, jag KAN ju jobba. Men jag är så trött framåt slutet av dagen och sammandragningar avlöser varandra… så jag bestämde mig för att stanna hemma, bara idag. Imorgon har jag möten jag behöver göra.

Dagen blev inte så lugn som jag hade tänkt mig men samtidigt har allt skett i min takt i någorlunda lugn och ro. Skönt! Ändå ligger jag nu i soffan och är helt slut. Blä.

Undrar hur det ska gå att jobba. BM frågade mig igår om jag funderat på att sjukskriva mig. Spontant sa jag nej. Nu funderar jag mer allvarligt på det, iaf sista veckan.

Trött.

Tungt idag

Standard

Jag har ju så sablans mycket sammandragningar generellt. Sen tillkommer de som gör ont, såväl som den allmänna ”mensvärken”. Det gör ont ont och ont, det är jobbigt att gå, det är jobbigt att sitta. Det tär på orken och humöret.

Idag är jag så jävla trött, och trött på det, att hela kroppen stretar emot.

Vi ska röja lite sen i lilla rummet och vi behöver verkligen få ordning på kök/vardagsrum som inte återhämtat sig från förra helgens akuta jakt på en förlupen nyckel. Men jag orkar inte, jag vill inte.

Usch.

Rapport från preggoheten

Standard

Ja det börjar märkas nu. Att det närmar sig sluttampen alltså – det är tungt och segt. Ibland känner jag mig förvånansvärt pigg och rörlig, medans jag andra dagar mest liknar en valross på torra land. Jag behöver t ex hjälp med strumpor och skor eftersom jag helt enkelt inte når mina fötter. I magen varvas fotbollen med salsadans.

Jag har svårt att fatta att det bara är typ en månad kvar! En månad tills allting förändras och vår efterlängtade klump tittar ut. Jösses. Är vi redo? Är JAG redo? Hur kommer förlossningen gå? Kommer jag att ”dö” eller kommer jag vara en av dem som faktiskt lyckas hålla sig något sånär samlad? Har vi ens delar av det vi behöver? Eller kommer vi stå där och säga fan, skulle man haft såna oxå? Typ strumpor.

Men vi har lite ordning på vissa saker iaf som gör att jag känner mig lugnare. T ex går vi på en profylaxkurs som medelst skratt och övningar gör förlossningen lite mer reell. Jag går ifrån med känslan att shit, det här kan jag nog klara. Barnmorskan som leder säger t ex att punkten då kvinnan ofta får panik och tror att hon ska dö ”brukar komma mellan 7-9 cm”. Men så bra, då vet jag. Dödsångest cirka där är fullt normalt och går över. Men förstås ve min fina man om han säger ”vänta du ett par centimeter så ska du se att det går över”. Det kan möjligen ske på egen risk nämligen… Vi har oxå signat papper för en ny bil, en som passar våra behov lite något bättre än min tvådörrars sportkupé. Inte minst är det en bil jag kommer in i utan att slå huvudet i dörramen – jag kan ju lixom inte kröka ryggen så bra!

Idag fick vi dessutom (finally!!) till ett besök på föräldrautbildningen!! Jättebra! Själva genomgången var rätt ogivande men vi upptäckte att vi inte missat nåt rent socialt, de har knappt ens fått hälsat på varandra… däremot blev vi presenterade för BVCtanten som kommer hålla i föräldragruppen sen och hon verkar jättebra! Och det är ju där det sociala kommer in. Vi har oxå fått besked om att vi fått plats i föräldrautbildningen på grann-MVCt. Så vi får ta igen det vi missat *tjohoo*

Jag var uppe hos min BM idag för att mäta/väga/sticka/kissa och vi pratade bland annat om förlossningsbrev, huruvida jag ens tänker skriva ett. Jamen, vad ska det stå?

Hej jag heter JVJK, jag har ingen susning om vad som ska hända nu så jag har inget att skriva, men jag hoppas gå härifrån med en levande bebis utan att ha dött på kuppen själv. Helst vill jag inte spricka. Smärtlindring vid behov är trevligt.

Mina värden fortsätter att vara stabilt skitbra, blodsocker 5.2, HB var hela 141 idag!, blodtrycket ligger kvar på 100/65 och har en puls på runt 60, TSH låg på 2.3. Vikten, ja. Plus 19 nu. Är väl fortfarande överkomligt men huuuuuu. Nåja det tar vi en annan dag!

Men först ska jag jäsa i soffan. Jag är trött, trött och trött. I köket står min fina man och fixar lite middag åt oss ❤ Imorgon är en till dag på jobbet – efteråt är det gravidvattengympan, yay! Sen är det torsdag och profylax del två, och strax efter det är första jobbveckan slut. Bara tre kvar sen. Jag har lägligt nog tre semesterdagar att ta ut och jag funderar på att fördela dem en per vecka så jag får kortveckor resten av tiden. Kanske orkar hela vägen ut lite bättre då?

Hmmm…

Lite lördagsblå

Standard

Hade egentligen velat skriva om roliga profylaxkurser vi var på, och kanske några ord om bilen som vi nästanköpt. Jag hade oxå velat berätta om barnvagnen vi hade tänkt åka o beställa. Men jag ids inte, iaf inte idag. Jag känner mig lite hormonigt nedstämd. Kroppen är sur och det är jag oxå.

Jag är trött på konstant illamående.

Jag är trött på konstanta sammandragningar.

Jag är trött på att ha ont i magen. För det har jag. Nästan jämt. Det tom väcker mig på nätterna ibland. Eftersom det varit så mycket fick jag lämna in ett urinprov för odling, och första kollen (hos sköterskan innan det gick iväg) visade på ”2+” av något, äggvita kanske? Så vem vet, jag kanske dras med nån liten infektion?

Igår var vi hos svärmor för att klappa kattunge och äta lite indiskt. Mitt i allt fick jag ta en alvedon och krypa upp i soffan, jag fick så ont att det var jobbigt att sitta. Tror jag att det är prematurt värkarbete? Näh knappast. Är jag orolig? Absolut inte.

Jag är less och jag är öm.

Klumpen flaxar och står i, inälvor eller revben spelar ingen roll för henom sålängr det finns något som tar emot. Busklump.

Gott nytt år!!!

Standard

Här tog alltså det knasigaste året i mannaminne slut…

Det inleddes med en välbekant och efterhängsen hjärtesorg över alla förlorade försök, en oro över att aldrig någonsin få möta ett barns blick och kalla det mitt. Samtidigt fanns ett försiktigt spirande hopp om trevligare tider – det var ju just i mellandagarna som min fina man och jag första gången träffades utanför jobbet. Den där första bioträffen som kändes så dejtig även om det aldrig var meningen.

En bioträff blev fler, vi fikade, vi middagade och vi pratade flera mil varje gång. Vi pratade tidigt om mina Danmarksresor, om barnlängtan och om hjärtesorg. Vi pratade djupt filosofiskt såväl som lättsamt, ytligt och bubbligt. Efter ett tag sågs vi varje dag. Varje.

Jag kommer ihåg första försiktiga kramen, hur jag alltid fick på mig hans vantar eller hans mössa för att slippa frysa, hur han alltid följde mig till bussen på hemvägen och alla våra skratt. Jag kommer ihåg första kyssen, de första försiktiga beröringarna och min tacksamhet över att vi båda var lite tafatta i sammanhanget – så jag tilläts vara rädd, liten och försiktig samtidigt som jag ju var ack så villig.

Den tidiga våren upptogs av min fina man och vår upptäcksfärd av varandra. När vi kom till insikt om vart vi var på väg så var vi säkert bland de sista som fattade… Jag hade under den här tiden fortfarande kontakt med Aagaard klinik och planerade mitt nästa försök, men kom aldrig till skott. Jag tror mitt hjärta om min mage visste innan resten av mig att jag inte ville åka någonstans utan honom.

Flera gånger grät jag i hans famn över gravidbesked, misssfallsbesked, tant röds ankomst eller bebisdejter som bara blivit för jobbiga för mitt sargade hjärta. Sen kom dagen när jag låg på toagolvet och hyperventilerade medans tårarna sprutade åt alla håll. Jag messade min syrra en bild på en clearbluesticka med orden jag kan inte andas.

Efter det började mitt livs resa. En resa där målet är viktigast medans transportsträckan dit har visat sig vara lite besvärligare än vad jag sett framför mig. Jag är otroligt lycklig över att äntligen vara gravid, över att få se magen växa och känna rörelserna inuti. Men jag kommer nog aldrig vara en av dem som tittar tillbaka på gravidtiden och säger ååååååh har aldrig mått så bra, jag vill göra det igen!!! En stor del av min resa är dessutom att bygga ett nytt liv tillsammans med en annan person.

Efter tusen år som singel hade det kunnat bli hur jobbigt som helst.

Men han skänker mig trygghet, närhet, värme och inte minst kärlek. Jag blir bortskämd varje dag! Jag blir omhuldad varje dag. Han har slitit hårt med att försöka hålla modet uppe för oss båda när det varit som jobbigast. Han står ut med att jag är trött och alltmer otymplig – ork och förmåga saknas (mer och mindre periodvis) för att hjälpa till med saker som matlagning eller ibland ens få av mig mina egna skor. 19 kilo senare känner jag mig dessutom oattraktiv och som ett klumpigt transportfordon mer än som kvinna och sexuell varelse.

Året har gått våldsamt fort. En annorlunda framtid än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig har utstakat sig och jag är lycklig.

Året 2014 kommer föra med sig sina alldeles egna överraskningar, men förutsättningarna för glädje, hopp och lycka är väldigt väldigt bra.

20140101-185338.jpg

Bilden togs igår vid GP-fyrverkeriet i stan. Maffigt, häftigt och underbart!! Men för alla djurens skull hade jag önskat att resten av kvällen hade firats med rislyktor istället…