Rapport från preggoheten

Standard

Ja det börjar märkas nu. Att det närmar sig sluttampen alltså – det är tungt och segt. Ibland känner jag mig förvånansvärt pigg och rörlig, medans jag andra dagar mest liknar en valross på torra land. Jag behöver t ex hjälp med strumpor och skor eftersom jag helt enkelt inte når mina fötter. I magen varvas fotbollen med salsadans.

Jag har svårt att fatta att det bara är typ en månad kvar! En månad tills allting förändras och vår efterlängtade klump tittar ut. Jösses. Är vi redo? Är JAG redo? Hur kommer förlossningen gå? Kommer jag att ”dö” eller kommer jag vara en av dem som faktiskt lyckas hålla sig något sånär samlad? Har vi ens delar av det vi behöver? Eller kommer vi stå där och säga fan, skulle man haft såna oxå? Typ strumpor.

Men vi har lite ordning på vissa saker iaf som gör att jag känner mig lugnare. T ex går vi på en profylaxkurs som medelst skratt och övningar gör förlossningen lite mer reell. Jag går ifrån med känslan att shit, det här kan jag nog klara. Barnmorskan som leder säger t ex att punkten då kvinnan ofta får panik och tror att hon ska dö ”brukar komma mellan 7-9 cm”. Men så bra, då vet jag. Dödsångest cirka där är fullt normalt och går över. Men förstås ve min fina man om han säger ”vänta du ett par centimeter så ska du se att det går över”. Det kan möjligen ske på egen risk nämligen… Vi har oxå signat papper för en ny bil, en som passar våra behov lite något bättre än min tvådörrars sportkupé. Inte minst är det en bil jag kommer in i utan att slå huvudet i dörramen – jag kan ju lixom inte kröka ryggen så bra!

Idag fick vi dessutom (finally!!) till ett besök på föräldrautbildningen!! Jättebra! Själva genomgången var rätt ogivande men vi upptäckte att vi inte missat nåt rent socialt, de har knappt ens fått hälsat på varandra… däremot blev vi presenterade för BVCtanten som kommer hålla i föräldragruppen sen och hon verkar jättebra! Och det är ju där det sociala kommer in. Vi har oxå fått besked om att vi fått plats i föräldrautbildningen på grann-MVCt. Så vi får ta igen det vi missat *tjohoo*

Jag var uppe hos min BM idag för att mäta/väga/sticka/kissa och vi pratade bland annat om förlossningsbrev, huruvida jag ens tänker skriva ett. Jamen, vad ska det stå?

Hej jag heter JVJK, jag har ingen susning om vad som ska hända nu så jag har inget att skriva, men jag hoppas gå härifrån med en levande bebis utan att ha dött på kuppen själv. Helst vill jag inte spricka. Smärtlindring vid behov är trevligt.

Mina värden fortsätter att vara stabilt skitbra, blodsocker 5.2, HB var hela 141 idag!, blodtrycket ligger kvar på 100/65 och har en puls på runt 60, TSH låg på 2.3. Vikten, ja. Plus 19 nu. Är väl fortfarande överkomligt men huuuuuu. Nåja det tar vi en annan dag!

Men först ska jag jäsa i soffan. Jag är trött, trött och trött. I köket står min fina man och fixar lite middag åt oss ❤ Imorgon är en till dag på jobbet – efteråt är det gravidvattengympan, yay! Sen är det torsdag och profylax del två, och strax efter det är första jobbveckan slut. Bara tre kvar sen. Jag har lägligt nog tre semesterdagar att ta ut och jag funderar på att fördela dem en per vecka så jag får kortveckor resten av tiden. Kanske orkar hela vägen ut lite bättre då?

Hmmm…

Annonser

14 responses »

  1. Jag skrev inget förlossningsbrev, det enda önskemålet jag uttryckte var helst ingen sugklocka, det här var ju strax efter det att frk Vilja fått barn. Ryser fortfarande. Och det var faktistk det enda de inte provade, skulle tro att det hade kommit på tal iaf annars. Kanske din BM blir lika lyhörd. =) Sen är jag glad att de verkligen propsade på lustgas, jag var jätterädd för den efter en ridolycka när jag var 18. Jag var superenvis ända fram till de där 7-9 cm 😉 Sen blev den min bäste vän. Näst TENS.
    Innan min förlossning sa nån ”Det ÄR ashäftigt att föda barn”, hon har 3. Nu vet jag ju att det inte är upplevelsen för alla, men det var skönt att höra innan. Och jag tycker fortfarande att det var ashäftigt!

  2. Jag gjorde så att jag fördelade ut semesterdagar en per vecka de sista fyra jobbveckorna och det var himla skönt. Visserligen var det inför jul så det var mycket med både julfix och bebisfix, men ändå.

    Att förbereda sig inför förlossningen är så himla svårt eftersom det är något som är så olika för alla, men för egen del var profylaxen guld värd.

    Härligt att det är så nära!

  3. Jag tyckte att det var omöjligt att förbereda mig på min första förlossning, jag kände precis som du. Vad kan man vänta sig? Och det är klart att jag läste på om de olika förlossningsstadierna, när det skulle göra som ondast etc, men när jag väl var där tänkte jag inte alls på det.
    Min första förlossning blev jobbig, den andra lätt. Jag var förväntansfull inför första, skiträdd inför andra (första kom bebis ut med sugklocka, epidural, kände inte krystvärkar, hon fick kortvarig syrebrist). Vad vill jag säga med detta? Kanske att inställningen egentligen inte spelar så stor roll, inte för mig i alla fall. Kroppen skötte sitt under andra förlossningen, det gick snabbare, min första hade gjort resan lättare.
    MEN att känna tillit för personalen, för deras kompetens, att känna sig i trygga händer, det är himla viktigt. Så ska du skriva ett förlossningsbrev tycker jag att du ska betona det, att du får en barnmorska som är tillgänglig och med er hela vägen, om möjligt.
    Epidural var katastrofalt för mig, men himmelriket för någon annan. Du kan ju omöjligt veta innan hur det kommer bli. Resultatet är alltid fantastiskt!
    Läs inte Blondinbellas råd om inställning bara 😉

  4. Tycker att det var ett alldeles utmärkt förslag på förlossningsbrev! Mitt var flummigt och ledde inte till nånting, blir det en nästa gång så skiter jag helt i det.

    Hälsningar en ny läsare

    • Tack tack 🙂 Jag tror vi kommer hoppa över, det känns som om det får räcka med att prata med min BM – så får hon skriva det relevanta i sammanfattningen – och att min fina man finns med som vårt språkrör…

      Välkommen hit!!

  5. Förlossningsbrevet ja… Tycker du fått bra kommentarer. Ta med om det är något du absolut vill eller absolut inte vill, men annars behöver det ju inte stå så mycket. Jag var glad att jag hade skrivit att jag ville få mycket stöd och vägledning för det gav mina barnmorskor mig. Och jag är övertygad om att deras kompetens var en bidragande faktor (samt en himla massa tur och annat) till att min förlossning blev en så oerhört positiv upplevelse.

    Kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s