Jag saknar min fina man
Jag saknar att kramas
Jag saknar att krypa upp i hans varma famn i soffan
Jag saknar att sova tätt, tätt intill
Jag saknar honom
Jag känner mig så ensam. Han är där men jag klarar inte närhet, det rubbar min jämvikt så att jag mår än mer illa. I snart sju veckor har jag sovit i soffan, jag blir ju sjösjuk av att ha honom bredvid mig – det räcker att han andas. Det enda jag kan göra är att luta mig bort eller sätta mig på mitt golv och vänta in magens åsikt för dagen.
Jag märker på honom att han oxå börjar bli frustrerad. Han kämpar på för att vara min stabilitet och min styrka, men det är jobbigt. Han hör mig kräkas gång efter gång men kan inget göra för att hjälpa…
Jag känner mig ensam och så liten.
Mvh från ett toagolv
Jag vill jag kan... 
Men åhhh, när du äntligen fått en härlig man vid din sida så klarar du inte av att vara honom nära, men snart så!! Hoppas verkligen det ger med sig snart!
Kram
GillaGilla
Men nu måste det väl gå över snart? Lider verkligen med dig och hoppas att det snart blir bättre med sjösjukan och illamåendet och du får glittra inifrån och ut! Kraaaaaaaaaam!
GillaGilla
Slitsamt för relationen kan jag tänka mig! Men du/ ni kanske kan hålla handen, hitta nått sätt att kramas på som funkar? Kanske hittar du en stund på mirgonen/dagen/ lunch/ em/ kvällen nu under semestern då du iaf mår minst illa…. Man kan ju sitta brevid varann och hålla om / kramas vilken tid på dygnet som helst ( som passar båda då) om så bara för en kort stund. 😉 Det låter jobbigt och frustrerande för båda parter… Hoppas det löser sig.
GillaGilla
Tufft, men försök tänka att det kommer att bli bättre! Illamåendet kommer att gå över och ni kommer att kunna mysa tillsammans igen, bara ni kämpar er igenom den här perioden. Kram!
GillaGilla
Exakt så mådde jag…det blir en ond spiral…sök hjälp prova att bli inlaggd och få dropp…det hjälpte en att komma ur en stund…prova akunktur…hoppas det blir bättre det är hemskt…och på mig hjälpte inte tabletterna alls provade hur många sorter som helst.
Min mans parfymer som han hade under graviditeten slängde jag…spydde bara jag kände doften. Även när kag inte va gravid.
Kram
GillaGilla
Kram!
GillaGilla
Kära, kära! Så tungt att må så dåligt och inte kunna vara nära…
Jag låter dig smaka Astrid-orden jag tagit till mig senaste tiden. De som Sofia säger till Skorpan: ”Håll ut, om du kan. Jag vet att det är svårt, men du måste hålla ut.”
Stora kramen
GillaGilla
Älskade vän ❤
GillaGilla
Saknat att läsa dina inlägg under min frånvaro från världen. Trots allt jobbigt anar jag ändå din alltid lika positiva inställning. 😊 Kanske kommer den av den långa ”kampen”?
Och jag hoppas och ber att ni snart kan vara nära varandra igen och få njuta av den underbara kärleken!
Varma kramar!
GillaGilla
Jag har saknat dina kommentarer!! Men du är mer än välkommen tebax 🙂
Jag försöker hitta det positiva när det finns. Efter tre timmar på ett toagolv är det svårt att tro att NÅGOT någonsin kan vara positivt men däremellan så…
Om det är kampen? Ja kanske. Till viss del tror jag att jag är skapt sån här, men den långa resan påverkar självklart.
Tack!!!! Jag hoppas oxå. Vi får enstaka stunder ihop än så länge ock de försöker vi fånga 🙂
Kramar
GillaGilla
Men visst blev du gravid med en person du knapp kände? Inte konstigt om du nu mår dåligt. Det skulle jag också göra om jag blivit på smällen utan att veta med vem – i princip.
GillaGilla
Så kan man välja att se det… Jag tror iofs att hormoner har mer med saken att göra. Men det är tur att vi är olika!
GillaGilla
Men vilken härlig kommentar! Anar jag en viss bitterhet? Livet är för kort för sånt. Det räcker med att en spyr galla 😉
GillaGilla
😀
GillaGilla
Pingback: Sommar sommar sommar *trallar* | Jag vill jag kan...