Det där med att ruva…

Standard

Jag tycker verkligen inte om det. Jag var glad att få tillbaka ett 6-celligt hopp – men att sen gå och hoppas i 14 dagar? Fifan.

Kroppen pratar med mig vareviga dag. Det spänner, molar, drar och bränner.

Men jag vet ju att det är progesteronet – för den har tjôtat fram samma samtal ända sen återföringen. Och inte ens flamsorna på familjeliv som käääännneeeeer allt kan påstå att de haft gravidkänningar på RD0…. Jag mår lite illa, men som sagt – det har jag ju gjort sen jag började med proggen. Tuttarna är precis som vanligt. Ork är precis som vanligt. Kaffe smakar precis som vanligt. ALLT är som vanligt. Igår hade jag några ögonblick av hopp. Idag känns det hoppet väldigt avlägset.

Så ibland studsar det till. Kanske är det min tur? Kanske? Kanske??? Jag försöker förtvivlat hålla det på en vettig nivå, för jag vill inte krascha. Jag försöker åtminstone se det positiva – och det är ATT jag fick tillbaka nåt. Det innebar att det var starkt nog att frysas och starkt nog att tinas. Det ger ju  lite hopp framåt, även om det inte säger ett skit om hur, eller snarare om, det fortsätter dela sig.

Jag har inte ens någon aning om vilken RD jag är på. Jag räknar inte ens dagarna, siktar på testdagen och glömmer resten.

Idag skulle jag träffat kära väninnan, men hon har blivit dålig. Skulle tro att det är mer synd om henne än om mig, men jag blev ändå besviken – jag hade ju sett fram emot! Och, värre, jag hade städat. Fullständgit i onödan juh! Skrubbat badkar, bäddat rent i stora sängen (yup, jag har flyttat ut ur lilla rummet), hängt upp kläder och vattnat blommor. Hade till och med duschat.

Som plåster på såren blev det utflykt till IKEA. Jag behövde bara EN sak och det var en glödlampa. Jag hade ju hittat ett presentkort i en låda så jag tänkte se vad jag kunde klämma ur det 😀 Plockade glödlampa, blockljus och kudde till gästsängen. Betalade, åkte hem och packade upp blockljus och kudde. Lampjäveln ligger kvar på IKEA. Visserligen obetald, men ensam och övergiven i den gula påsen. Och jag är putt!!

Och min lampa är fortfarande mörk.

»

  1. Det är bra att du inte räknar dagar. Det gjorde det lite lättare för mig. Angående progesteron och om du vill lägga den på olika ställen så sa en läkare till mig att på morgonen tar man den där bak för då kladdar den mindre och när man går och lägger sig där fram.

    Gilla

  2. Att klara ”strutsen” är inte illa – det är riktigt duktigt gjort.

    Konstigt det där med att känna saker eller inte, men normalt är det ju så att man först efteråt lägger in en massa perspektiv på hur det var. Dock visste jag vid ett försök när det misslyckades att det inte skulle lyckas rätt tidigt. Och jag sa det då till och med till andra människor.

    Men, vid försöket som lyckades var jag inte så bombsäker på att det skulle misslyckas utan jag bar mitt hopp hela vägen. Fast jag hade verkligen inga symptom. Var nog mer det som gjorde att jag hade ett hopp.

    Och oavsett hur du nu känner eller inte känner tänker jag i alla fall bära mitt hopp genom hela ruvningen och (förhoppningsvis) ett bra tag till framöver. Kanske kan jag vara en giraff när du är en struts?!? 😉

    Kramar!

    Gilla

    • Åh kära du, jag skulle vara så tacksam om du ville vara min giraff!!

      Jag strutsar ju inte helt och hållet, jag vet ju att dagarna går – och jag vet att OM det fäst så gör det så dag 5-7 efter befruktning. Och det har varit nu. Så OM det fäst BÖR det ha gjort det redan. Men jag vill inte stirra mig blind på kalendern.

      Det killar i ryggraden och jag vill så gärna att det är nåt mer konkret än ”hopp”…

      Kram!

      Gilla

  3. Tycker du är sund som inte håller reda på de där ruvardagarna och istället siktar in dig på testdagen. Det är helt överjävligt att behöva gå och räkna dag för dag, men det är det oavsett. Överjävligt alltså. Den där väntan…åååh, vad jag aldrig kommer glömma den…hoppet, nedstämdheten i nästa sekund…
    Jag hoppas så innerligt att det ska vara din tur.

    Ja, det där med din vän var väl trist…
    Kul att du fick rent och fint hemma iallafall ;).

    Klart att du skulle glömma det du egentligen skulle ha på IKEA, hehe. Brukar bli så.

    Ha en god natt , vännen.
    Kramar

    Gilla

    • Tack söta! Jag försöker iaf…

      Ja det är jättetråkigt!! Det känns som om det var en evighet sedan vi fick till en träff, du vet hur det är – tiden går! Men här är nu iaf presentabelt igen 😆 Så nu får hon skynda sig att komma inom max en vecka, annars kommer jag få städa igen…

      Visst är det typiskt?? *fniss*

      Detsamma kära du!
      kram

      Gilla

  4. Du är störtskön tjejen!
    Jag känner bara en person, min Ohana-syster, som klarar av att gå in på IKEA, köpa den grej hon ska ha och sen gå ut därifrån med just bara den enda grejen. Jag fattar inte hur hon gör! 😯 😉

    Jag står i din ringhörna och hejar på dig ska du veta! Ha en underbar dag!

    Gilla

  5. Nu tänkter jag upprepa här vad jag sagt förr. Förlåt om jag tjatar, men jag hade inte ett enda tecken. Jag mådde precis som jag mår inför mens. Precis lika dant. Så inte ett enda tecken! Jag hoppas så himla mkt för dig nu och när jag tänker på att läsa om ett plus blir jag alldeles gråtfärdig och bara önskar. Men repeterar här igen, INGA TECKEN ALLS! 🙂

    Gilla

    • I hear you, I hear you!! Och har väl ”heard” oxå 😉 Du är trots allt inte ensam om att inte ha känt nåt utöver en randig sticka i handen…

      Men… eller nej, inget men. Jag är helt enkelt nervös!!

      Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s