Färgglad kärlek

Standard

Sist jag fick vara med och uppleva en regnbågarnas och kärlekarnas dag var för – konstigt nog 😉 – precis ett år sen. Då sken solen på ett obamhärtigt sätt. Jag hade på mig min fina klänning och svettades inte så fint… Men partyt, draget, var precis detsamma!!

Den här gången hade jag oxå planerat en fin klänning men huuuuuanamig vad kylslaget det var när jag gick hemifrån. Näh det blev jeans och jacka. Inte så ”fint”. Framförallt inte när man träder in i glamourens och de brighta färgernas land. Det är underbart att se när göteborg invaderas av de som normalt sett bor där – men som kanske gör det lite mer i det tysta. Eller så är det så att man, jag, inte ser dem? 

Regnbågspromenaden började ner i stan och vandrade upp till Liseberg där jag mötte upp med kära vännen. Det var helt otroligt mycket folk! Glada färger högt och lågt, flaggor i klassisk regnbåge såväl som flaggor med lite varianter. För det visste ni väl? Att även regnbågarna har olika färg? Haha jag hade aldrig haft en aning 😀 Jag undrar vilken färg vi skulle ha om vi gick med i tåget. För det borde vi väl? Vi borde väl någonstans falla in under Q. Queer. Jag tror jag frågar mina vänner varje gång jag hör ordet – vad menas egentligen med queer? Vad finns kvar när homo-bi-trans är avklarade? Det måste väl vara de som helt enkelt är udda. Lite konstiga. Och det borde väl vara jag? Jag som inte gör som alla andra? Eller?

Nå i alla fall. Upp på scen kom de. Och det var fantastiskt!!

Här fanns utrymme för allt. Inklusive de som kanske inte hör så bra. Det är en häftig upplevelse att se någon teckentolka musik, det är kroppspråk, rörelseintensiteten, ansiktsuttrycken… Den här väldigt söta tjejen fick nöjet att teckentolka Dead by April. Stackaren måste ha varit helt sluuuut efter 😀 hon fick allt kämpa för att få fram den där aggressiviteten!

Den här väldigt söta grabben fick i sin tur tolka en sensuellt långsam disco (finns den kombinationen verkligen?) av Donna Summers.  Det såg faktiskt väldigt roligt ut!

Alltså… Förlåt den usla kvalitén – jäkla sol… 😀 Men det här är alltså Youngblood. OjojojOJ vad småflickorna tyckte om de här boyzen. Jag fascinerades mest av att det över huvud taget existerar den här typen av grupp fortfarande! Men de är ju sockersöta. Töserna skrek sig hesa, nästan som bebisar gör ni vet. Skrik-andas-skrik-andas-skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik. *fnissar* Lika mycket om inte mer lät det förstås när Anton Hysén äntrade scenen. Den bilden blev så p*ssusel att jag inte bryr mig om att ladda upp den förstås 😀

Kvaliteten blir ju inte direkt bättre nu, haha, men även det här tatuerade gängen gjorde tjejerna tossiga. Dead by april. Skulle jag gärna möta i en mörk gränd nån gång… 😀 Mamma kan ta hand om ifall de blir rädda!!

 

Le Grande Finale var Lili & Sussi som återupplevde sina fem minuter i solskenet med bland annat What’s the color of love. Inte så oväntat, vah? Haha halva gängen där har ju aldrig hört talas om dem och tittade lite udda på oss gamlingar när vi dansade loss till Oh Mama… Roligast med detta var nog faktiskt att alla förväntades vifta så fint med flaggorna – och DbA tyckte mest det var jobbigt och pinigt. Droppen var dock när ena syrran – men gud, hur stavas det? Päivirinta? Äsch. Var nog Sussi 😀 gick runt och viftade med micken på scen för att få lite allsång. Då vände de tatuerade coolingarna och sprang *skrattar mig av stolen*

Nästa år hoppas jag att jag kan gå med regnbågsfamiljerna. Jag och min räka? en familj som inte är som alla andra?! 

alltså… jag bara måste.

Ett svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s